Den 14november 2014 kommer jag alltid att minnas, i alla tider. Det var en oerhört jobbig dag till en början och innan den dagen var slut var jag oerhört tacksam för det man har, jag var så himla rädd. Jag var inställd på att tappa dig..

Det hela började den 12november då vi åkte till umeå för att kontrollera på kirurgavdelningen ifall Walter hade en analfistel. 

Det visade sig vara en analabscess, en relativt stor finne precis bredvid analöppningen. Det skulle opereras, det var akut men ändå inte akut akut. Men samtidigt ville dom inte skicka hem oss i väntan på operation. Fanns inga operstionstider på onsdagskvällen och inte heller under torsdagen så vi vart inlagda ihop om att få operera Walter på fredagsmorgon.

Torsdagen kom, vi gick till sjukhuset efter en natt på hotell björken, på sjukhuset skulle vi träffa narkosläkaren som berättade hur sövningen funkade och hur själva ingreppet skulle ske. Ett enkelt och snabbt ingrepp. 

Men vi skulle ändå lämna ifrån oss våran lilla pojke på 2månader, allt kändes bra men samtidigt var Jah jäkligt rädd. 

Middagen gick och det blev kväll, Walter skulle få amma sista gången inför operstionen kl 04,00. Så ställde väckaren, den ringde och jag försökte amma honom men han va inte speciellt medgörlig.. Nu skulle han fasta tills kl 8, då han förhoppningsvis skulle få bli opererad. Vi vaknade kl, klädde på Walter medan han inte var gnällig. Åt frukost och gick sedan till barnavdelningen. Väl där skulle dom försöka sätta infart på honom, de gick fint. vi vart visad till ett rum, där vi fick vänta tills dom var redo att ta emot oss på uppvaket, vi fick gå upp och sitta i en uppvakningssal där vi va ensamma. Var rädd, jag höll Walter i famnen. satt och sa åt Mattias 'jag vill verkligen inte följa med in och söva honom, det får du göra!' narkospersonalen kom, ville som tur var inte ha med oss in på sövningwn, vilket jag kände mig glad över. Dom tog honom och rullade iväg med han. Han log och var glad mot personalen Där dom gick. Jag kände en oerhört lättnad över det. 

Vi gick till en cafiteria och fikade i väntan på att dom skulle ringa. Ingreppet och allt skulle vara klart på en timma. Efter 45min ringde dom och sa att han låg på uppvaket och att allt gått bra. Vi gick upp på avdelningen och fick se honom igen, efter 20min vaknade han och var hungrig. Fick ta upp honom och amma direkt, allt kändes så bra. Han var tillbaka hos oss. Livet kändes genast så mycke bättre igen! 

efter 2timmar på uppvaket fick vi gå tillbaka till barnavdelningen. Mattias for iväg och handla medan jag och Waltre la oss och vilade. Han vaknade och hade så himla ont, han skrek och skrek. Hade nästan innan aldrig hört honom skrika förutom då han skulle bajsa. Fick efter många om och men alvedon om jah fick försöka få i honom. Vi fick åka hem, vi skulle få åka hem till tjejerna igen som hade fått bo med farmor och farfar medan vi var i Umeå, kändes så skönt stt veta att dom var hos dom. 

Vi fick börja åka hem, Walter sov hela vägen hem från umeå. 

Allt var frid och fröjd. Kvällen kom, tjejerna gick och la sig med Mattias, han somna efter några intensiva dagar uppe hos dom. Jag och Walter var nere, på barnavdelningen inman vi åkte hem ville dom att vi skulle börja ge Walter ersättning för att slippa få så mycke bajs i operationssåret. 

jag blandade ersättningen och skulle ge honom, vilket inte var det lättaste. Sen skulle han få alvedon inför natten och Jag försökte få i honom. Sen fick han lite mer ersättning (han gillade det verkligen inte) någonstans där satt han i fel strupe. han kräktes, vart alldeles livlös i kroppen, jag försökte få igång honom men han vart bara slappare och slappare. Jag vart livrädd, bad Mattias ringa ambulans. Sprang ut till bilen, utan skor, ingen jacka. Jag hade panik, var inställd på att förlora honom. Vi åkte mot ambulansen Som vart skickat från Storuman. Efter några minuter i bilen kom Walter igång ordentligt, jag kände genast lugnet komma i mig. Vi körde emot ambulansen, för säkerhetsskull åkte vi med dom till Lycksele lasarett där dom konstatera att allt var lugnt, en oerhörd lättnad kom över mig. Jag kände mig så extremt glad över att jag hade honom kvar. Dom trodde mest att det var reflexen som småbarn har, dykreflexden som slog till. Då kan dom bli smått livlös och blå/lila i kroppen. 

Vi åkte hem, sov gott den natten efter en otroligt intensiv dag. 

Från Umeå, hem och till Lycksele lasarett. 

Men dag som kommer finnas i mig hela livet.

så skönt att skriva av sig, känner mig redan 100kg lättare! ❤️

nu har vi en frisk och glad liten Walter på 4månader och två underbara storasystrar som vi älskar över allt annat! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nemen, de va värst! Att jag hittat hit igen..  Kanske dax för en liten uppdatering, tänkte uppdatera en förlossningsberättelse för lille Walter!   Den 13september börja precis som alla andra dagar, mattias jagade, jag fixade lunch för att åk...

Lillebror Walter föddes på bb i Lycksele den 14/9-14 kl 01,09 med en vikt på 3700g och 51cm lång. Han kom 10dagar före beräknad födsel som var den 24/9. :)  ...

Japp, precis så är det... Nästäppa från hvete, även huvudvärken därifrån. Hade ju faktiskt tänkt va hurtig idag å åka skidor men, ne få nog vänt nå dagar till innan dess! För övrigt idag, har jag och tjejerna haft besök av tant Jossa, hon bjö vi på ä...

Japp, precis så är det... Nästäppa från hvete, även huvudvärken därifrån. Hade ju faktiskt tänkt va hurtig idag å åka skidor men, ne få nog vänt nå dagar till innan dess! För övrigt idag, har jag och tjejerna haft besök av tant Jossa, hon bjö vi på ä...